Det känns som om jag drunknar. Jag dör. Jag kan inte andas. Allt har skitit sig igen. Jag har försökt göra precis allt för min rumskamrat, men jag räcker inte till. Nu räcker jag inte ens till för mig själv.

Jag är fast ensam i vår lägenhet. Inneboende. Jag vet att hon vill att jag flyttar ut. Jag söker lägenheter för fullt, men jag kan inte lämna kommunen, starta om med min behandling igen och i kommunen finns inga lägenheter. Vem vill dessutom hyra ut till en ung flicka som är sjukskriven? Jag hamnar längst ner på listan.

Jag känner mig maktlös. Hjälplös. Ensam. Liten. Jag önskar att allting var en mardröm. Att jag vaknade upp och allting var bra.