Presentation
Kategori: Allmänt, dagbok, psykisk ohälsa, psykologi
Jag som driver denna blogg är en ung kvinna som lider av Post traumatisk stress syndrom, svår social fobi, djup depression och grov ångest. Dessa är något jag har levt med i halva mitt liv, och jag är trött på folk som säger åt mig och andra i min sits att vi ska rycka upp oss, att de förstår, när de samtidigt behandlar oss ärligt talat som skit och får ångesten att gro. Det är dags att vi börjar försöka förstå varandra, stötta varandra, prata samt lyssna. Inga piller i världen kan göra mig frisk. Inga ord i världen heller för den delen. Mat gör mig inte frisk. Sova gör mig inte frisk. Träna gör mig inte frisk. Umgås gör mig inte frisk. Att bli frisk är något jag inte vet om jag någonsin kommer bli, men det är mitt mål, något jag kämpar för varje dag.
Ibland klarar jag inte ens av att resa mig ur sängen. Ibland kan jag inte blinka utan att flashbacks översvämmar mig och jag tror jag ska dö. Ibland kan jag inte gå ut utan att få en panikattack, och jag skäms så grovt över hur jag är. Jag skäms över min psykiska ohälsa då så många inte förstår.
Ibland kan jag inte laga mat. Ibland kan jag inte äta. Ibland kan jag inte sluta äta. Ibland kan jag inte städa. Ibland glömmer jag hur man andas. Ibland gråter jag utan anledning i timmar. Ibland har jag självmordstankar, något jag aldrig någonsin skulle göra, men tankarna finns ändå där. Oftast känner jag mig ensam. Det spelar ingen roll hur många som är runt omkring mig. Jag är ensam. Det är min strid.
Då har jag ändå bearbetat mina sjukdomar i halva mitt liv. Ensam. Tills nu. Nu hjälper staten mig. Men de finns de som har det värre än mig. De som inte kan säga ifrån, de som inte vågar säga hur de känner, de som faktiskt tar sina liv, de som skriker på hjälp men hjälpen inte kommer. Jag vill aldrig jämföra. Jag vill inte såra. Jag vill ge er en chans att förstå, förstå hur det kan vara. Det betyder inte att det är likadant för alla andra, inte ens de som har samma sjukdomar som jag. Vi alla är olika. Vi hanterar det olika.
Tanken med bloggen är iallafall att lyfta upp den psykiska ohälsan och att vi tillsammans stöttar varandra igenom eld och vatten. Kanske även lägga upp andras erfarenheter om de vill. Att skriva lite om min utveckling från och med nu. Att starta en förändring, en förbättring. Ett liv.
Ibland klarar jag inte ens av att resa mig ur sängen. Ibland kan jag inte blinka utan att flashbacks översvämmar mig och jag tror jag ska dö. Ibland kan jag inte gå ut utan att få en panikattack, och jag skäms så grovt över hur jag är. Jag skäms över min psykiska ohälsa då så många inte förstår.
Ibland kan jag inte laga mat. Ibland kan jag inte äta. Ibland kan jag inte sluta äta. Ibland kan jag inte städa. Ibland glömmer jag hur man andas. Ibland gråter jag utan anledning i timmar. Ibland har jag självmordstankar, något jag aldrig någonsin skulle göra, men tankarna finns ändå där. Oftast känner jag mig ensam. Det spelar ingen roll hur många som är runt omkring mig. Jag är ensam. Det är min strid.
Då har jag ändå bearbetat mina sjukdomar i halva mitt liv. Ensam. Tills nu. Nu hjälper staten mig. Men de finns de som har det värre än mig. De som inte kan säga ifrån, de som inte vågar säga hur de känner, de som faktiskt tar sina liv, de som skriker på hjälp men hjälpen inte kommer. Jag vill aldrig jämföra. Jag vill inte såra. Jag vill ge er en chans att förstå, förstå hur det kan vara. Det betyder inte att det är likadant för alla andra, inte ens de som har samma sjukdomar som jag. Vi alla är olika. Vi hanterar det olika.
Tanken med bloggen är iallafall att lyfta upp den psykiska ohälsan och att vi tillsammans stöttar varandra igenom eld och vatten. Kanske även lägga upp andras erfarenheter om de vill. Att skriva lite om min utveckling från och med nu. Att starta en förändring, en förbättring. Ett liv.
